top of page

Att mista sin mamma

Uppdaterat: 14 nov. 2022

Min älskade mamma dog idag, för sex år sedan.

Hon hade kämpat mot cancer i många år, fast övertygad att hon skulle klara det. Att hon skulle få leva.

Hon var så otroligt positiv, kämpade med allt hon hade. Hon hade så mycket kvar hon ville göra och uppleva.

Men till slut den 11 november 2016 gick hon bort.



"Mamma, hur klarar man av att förlora sin mamma? På riktigt - hur gör man?"

Jag fick frågan nyligen från en av mina söner efter att vi hade pratat om henne, min mamma, hans mormor. Jag var inte förberedd på frågan, jag fick tänka en liten stund för jag förstod att han verkligen ville ha, och behövde, ett ärligt svar från mig.

Jag svarade honom att den kärleken man får från sin mamma får man inte från någon annan. När en mamma lämnar jorden lämnar hon ett vacuum, ett tomrum som alltid kommer att finnas där. Smärtan och saknaden känns, och du måste låta den kännas. Tryck inte undan den. Gråt. Känns sorgen. Man kan inte gå runt den, det finns ingen genväg. Våga stanna kvar i den.

Med tiden minns man allt mer det vackra. Kärleken, den villkorslösa, alla fina och roliga minnen. Och man förstår att ju större kärleken var när hon levde, desto större blir sorgen när hon inte längre finns kvar på jorden. Med det kommer känslan av tacksamhet för att fått ha varit med om det. Att få haft ynnesten att ha en sådan mamma. Den känslan tar sakta udden av sorgen, det svarta blir sakta men säkert allt mer rött av kärleken man fått uppleva.

Jag tror på ett högre syfte, kalla det evigt liv, universum, själen lever vidare.... och det hjälper mig otroligt mycket. Jag tror inte att allt tar slut för att vår kropp dör, själen och energin lever vidare.

Jag ser dem - tecknen från henne. På kvällarna när jag precis håller på att somna hör jag den vackra sången "Kärleken är" som vi hade på hennes begravning, i mitt huvud. Den bara kommer när jag minst anar det. Jag kan komma på att jag håller tummen på "hennes sätt", jag pratar med henne....jag känner av henne. En vit fjäder som sakta faller ner framför mig. En vit liten fjäder som plötsligt sitter på min tröjärm. En fågel som länge sitter och tittar på mig genom fönstret. En vacker fjäril som flyger runt mig...

Allt det berättade jag för min son.

Jag sa att den dagen jag inte finns kvar här på jorden, om du ställer en fråga till mig i dina tankar....så kommer jag att svara. Du kommer att veta mitt svar. Kanske för att du känner mig så väl att du vet vad jag hade svarat, kanske för att jag faktiskt svarar...


En mammas kärlek är så gränslös i sin styrka att inte ens döden kan stoppa den.

Lita på det.

Våga tro på det.

Våga stanna upp, se tecknen, lyssna inåt...


På min mammas gravsten står det "Viska mitt namn i ditt hjärta...jag finns där"

Så är det.


Imorgon ska jag och mina två bröder träffas. Vi kommer att prata om henne, vår mamma. Vi kommer att skratta åt roliga minnen och säkert fälla lite tårar av saknad. Men mest av allt ska vi hylla henne. Fira alla år vi fick med henne. Fira att vi blivit marinerade i hennes kärlek till oss. Fira att vi tre har varandra.

Och ja...vi kommer att känna av hennes närvaro imorgon <3

På något sätt...


Länge leve Kärleken <3


Ps. Såklart är pappors kärlek till sina barn både villkorslös och odödlig men just idag skriver jag om en mammas kärlek för att hedra min mamma.



399 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments


bottom of page