
Jag har funderat på ett samtal jag hade med en väninna igår. Det var så tydligt att hon just nu är på en plats, i livet och med sig själv, utan kontakt med sig själv, sin magkänsla och intuition. En plats som är rörig snarare än balanserad, mörk snarare än ljus. Okontrollerbar snarare än överskådlig.
Har du också varit på en sådan plats i livet? Du är kanske där just nu?
Jag har varit där och minns så väl hur det känns. Lite som att vara i en storm. Allt flyger omkring, omöjligt att styra och omöjligt att landa i. Saker kommer farande från alla håll och känslan är vilsenhet och stress. Som en bil som färdas för fort, utan förare. Fokus ligger utanför och utåt, snarare än inåt där det finns närvaro, lugn, balans, eftertanke... Där DU finns. Kontakten med vår intuition, vår magkänsla, är ofta frånvarande just då, när vi behöver den så väl.
Vad kan man göra när man befinner sig där, mitt i stormen?
Om det är en stor, mycket allvarlig händelse - sjukdom, skilsmässa, bortgång, missbruk - fly inte. Våga stå kvar i känslorna. Det kommer att göra ont. Det kommer att vara jobbigt. Men att fly kommer bara att innebära att det slår dig i nacken när du minst anar. Det finns ingen genväg om du vill läka på djupet och växa som människa. Därför är det bättre att stanna kvar, även om du är rädd. Även om det gör ont. Stanna upp. Lyssna inåt.
Vad behöver just du just nu? Istället för att lägga din energi på att involvera många personer - hitta någon i din närhet som du litar på och fråga om den personen kan vara ditt stöd just nu. Du är förmodligen ditt mest sårbara du och du behöver hellre en person som finns där för dig på riktigt, än tio som lyssnar för "nyhetens behag" ( jag vet, det låter elakt. Men jag har känt den känslan och jag tror inte jag är ensam). Det är lätt att hitta personer som är villiga att lyssna på din historia initialt, men min personliga, och ganska tuffa insikt, är att det är få människor som gör det viktigaste av allt - står kvar vid din sida. Håller dig bakom ryggen. Det är det du behöver - Hitta den personen. Det kan vara den du minst anar. Har du tur hittar du kanske två personer.
När det inte handlar om ett allvarligt problem utan snarare att livet fyllts på med många, allt för många, olika saker - försök leta dig in i stormens öga för en paus där du kan bli mer klarsynt.
Alla saker som snurrar runt dig i en faslig fart är inte lika stora. Inte lika akuta.
Sätt dig ner. Eller gå ut ensam på en promenad. Be om att få vara ifred en liten stund och försök bena upp det som stormar runt dig, och skriv ner det. Se till att du inte bara är i ditt huvud, utan att ditt hjärta är med, din magkänsla. Försök inte lösa allt här och nu – men försök skapa lite lugn inom dig.
Vad MÅSTE jag ta tag i just nu? Hur gör jag det? Har jag någon jag kan be om hjälp?
Vilka saker kan vänta?
Vilka saker är lätta/snabba att lösa och skulle vara sköna att bara bli av med? Hur kan jag fixa det? Kan någon hjälpa mig?
Vilka saker har förstorats upp i stormen, saker som jag faktiskt ska försöka bara släppa?
Vad kan jag göra för att börja må bättre? Hitta lite lugn? Är det promenader? Lyssna på meditationer eller ljudböcker? Gå undan några gånger per dag och andas djupt? Be en vän att coacha dig igenom den här fasen genom att bara finnas där som ett bollplank?
När jag intervjuade människor som gått igenom olika livsöden för min andra bok, Ögonblick som förändrar allt, fann jag en tydlig röd tråd, insikter de lärt sig och som vi kan lära av:
De har alla idag ett fokus på att medvetet vara mer närvarande i nuet (inte vad som skedde innan, inte vad som eventuellt kan hända sedan - utan här och nu).
De har insett att vi väljer inte allt som händer oss – men att vi kan välja hur vi hanterar det. Var vi lägger vårt fokus. Du har kanske tankar som snurrar som ger dig ångest? Finns det någon annan tanke du kan välja just nu som får dig att känna dig lite lättare? Kan du försöka tänka på det innan du somnar och aktivt börja tänka på det så fort du vaknar i stället för på det som oroar dig? Ingen säger att det är lätt, men det är som med allt, ju mer du tränar desto lättare går det. Var snäll mot dig själv: varje litet steg i rätt riktning - är ett steg att vara stolt över.
"Vi flyttar våra gränser i takt med utmaningarna vi ställs inför." citerat från My´s kapitel. Ja exakt så. Vi har mentala och fysiska krafter som vi inte har tillgång till under normala fall men som kickar in när vi behöver dem. Vilken trygghet, att veta det.
Jag hade själv en fas i mitt liv där stressen var så stor att jag bara kände lugn i 3-4 sekunder när jag vaknade på morgonen, sedan kom ett adrenalinpåslag och for genom kroppen som en isande vind som stannade kvar hela dagen. Jag hade ingen kontakt med min magkänsla utan styrdes helt av yttre faktorer. Det otäcka är att man vänjer sig. Att det blir ”normalt”. Jag vet idag så mycket som jag inte visste då. Till exempel hur jag själv kan styra mina tankar. Att känslan i min kropp speglar det jag just nu tänker på. Ett av mina första steg ur min kris var att bygga upp ett ”bibliotek” av positiva tankar. Tankar som spred en bra känsla i mig. Det kunde vara allt från tankar på en viss person, något roligt jag såg fram emot till något så banalt som ett par nya byxor och vilka toppar som kunde vara snygga till dem. Jag gick efter känslan jag fick i kroppen när jag tänkte tanken och det styrde mig åt rätt håll. Idag känner jag direkt när jag är på fel spår och jag använder mina verktyg för att inte fastna där.
En god vän sa så klokt: "Att älta en negativ tanke är som att hålla ut armen rakt ut, med ett glas vatten i handen. Det är inte tungt direkt, men ju längre du håller desto tyngre blir det." Visuellt - att försöka byta till en mer positiv tanke är som att sätta ner glaset på bordet och låta armen vila. Försök hitta sätt för din hjärna att få vila lite. Det behöver den.
Hur gör du får att inte tappa kontakten med dig själv, din magkänsla, när du behöver den som mest?
Har du någon i din närhet som du kanske bara skulle kunna hejda i farten och fråga hur han eller hon mår? Om du kan hjälpa dem med något?
Commenti